IRMA

Kapitel 1 - 2

Håkan Kronhufvud lade eftertänksamt på telefonluren under det att han tyst sade för sig själv ”Va fan. ... Vill de redan bli av med mig?”. Tanken var dock inte enbart obehaglig eftersom utsikten om säte och myndighet i EU-parlamentet nu lagts i den andra vågskålen. Visserligen befann sig ett allmänt val mellan honom och Bryssel men det var inget som oroade då han tänkte på den mängd personkryss han lyckades samla ihop i senaste riksdagsvalet trots att ingen, knappt ens Stockholms Socialdemokratiska partidistrikt visste vem han var.

 

Hans drömmande blick sökte sig ut genom solkiga fönster, ut mot byggbullret och upp över cisterner och telefonmaster utanför hans kontorsrum i orörd, grönbrun 50-talsinredning. Efter att ha lagt en dryg timme på studier av Bryssels bostadsmarknad och ytterligare en på bilannonser slog han igen sin dator, reste sig för att istället studera sig själv i toalettspegeln. Motvilligt insåg han att spegelbilden reflekterade en alldaglig medelmåtta, nja kanske inte medelmåtta men alldagligheten fanns otvivelaktigt där. Den skulle från och med nu bort för att ersättas av stil, utan ängslan för viss prålighet. Hur många procent av världens befolkning satt i EU-parlamentet?, tänkte han. Var det medelmåttorna?, frågade han sig. Knappast!, summerade han. Tankarna var stärkande och Håkan Kronhufvud strök tillbaka sitt oklippta, gråspräckliga hår och utropade ett spontant ”Ha! Ja jävlar …” .

 

Den osentimentala och hårdhudade överlevaren Astrid Stune hade just gått vinnande ur ännu en maktkamp, denna gång med det generade länsrådet Åke Barkenstam över hans omhuldade riksdagsplats för Stockholms län. För henne var själva segern och den därmed stärkta positionen inom partiet viktigare än den träliga vardagen i Riksdagen, så hon övervägde att trots allt avstå taburetten. Det stod ju bevars ett EU-val för dörren och, förutsatt allt lika, fanns det bara en enda plats för partiet vakant i Bryssel. Detta var dock inget som kunde skicka det minsta moln över fru Stunes klarblå himmel. Hon förfogade över en försvarlig låda grus att kasta i en eventuell motståndares maskineri. Datorn på skrivbordet hemma i Djursholmsvillan sade henne att hon månatligen skulle komma att ersättas med cirka åttiotusen svenska kronor i lön samt skattebefriade fyrtiotvåtusen för ”administration” som inte krävde redovisning och ett dito traktamente om tretusen per dag. Därtill skulle hennes resor och uppehälle betalas mot uppvisade kvitton. Här tippade allt över till Bryssels absoluta fördel.

 

Länsrådet Barkenstam var visserligen vingklippt men innerst inne kände han att riksdagsarbetet nog inte var något han brann för längre. Ja brann förresten … I ett sällsynt ögonblick av självrannsakan sade han sig att varken glöd eller eld hade hållit honom i plenisalen utan endast snöd, pekuniär vinning samt ett svårbemästrat sömnbehov. Han svalde förtreten tillsammans med sin unga kvinna över en omfattande meny på Operakällaren vars lika omfattande ekonomiska konsekvenser så småningom tryggt skulle fångas upp av skatteboskapen via Länsstyrelsens bottenlösa plastkort. Som så många gånger förr skulle flickvännen få iklä sig titel av tysk byggentreprenör, rumänsk ambassadör, norskt polisbefäl eller annan som kunde auktorisera fullt avdrag för representation med alkoholförtäring. Mellan anklevern och hummersoppan redovisade länsrådet sin ambition, och redan långt gångna planläggning huru att be fru Stune dra åt helvete med upplysningen att ge själva fan i Riksdagen eftersom han nu avsåg att, som delegat till EU-parlamentet flytta till Bryssel och livet i den internationella hetluften. Med förväntan i blicken såg hans unga kvinna för första gången på honom med en känsla av viss tillgivenhet.

 

Efter det alltid lika utdragna trefikat på partikansliet, vilket ansågs markera arbetsdagens slut satt den förhållandevis nyvalda parti-sekreteraren Ullamaj Gräns ensam och uppgiven för att lägga sista handen vid dagordningen för partistyrelsens kommande sammanträde. Hon hade fastnat vid punkten ”delegater till EU-parlamentet”. Hon blev plötsligt varse att hon faktiskt hade makt och inflytande när hon sorterade ”levande från döda” i listan över valbara partikamrater. Vad hon emellertid inte visste var att, bland dessa fanns ett bättre antal manliga pretendenter som benämnde henne med ett ”kn-” före hennes namn eftersom hon var både vacker och skånsk. Emellertid var den aktiviteten endast förbehållen Tom Casser; en likaledes välskapt enhet som sig själv ovetande smälte hjärtan av alla åldrar och kön vart än han drog fram. Han var dock behäftad med ett avgrundsdjupt problem, i alla fall från Ullamajs horisont; han var det stora motståndarpartiets chefsideolog. Att ett sådant kärleks-förhållande skulle komma offentligheten till del var inte bara otänkbart, det gränsade till omstörtade verksamhet d v s landsförräderi. Laddningen de två emellan var dock starkare än skräcken för giljotinen så de möttes, om än under komplicerade omständigheter.

 

Listan Ullamaj fått upp på sin skärm ingav henne en kväljande känsla av död och förgängelse, oduglighet och gråbrun brist på ambition. Dock fanns där några lysande undantag. Lyckligtvis hade eldsjälar armbågat sig in varav de flesta dessutom överlevt partitombolan. Fred Söölö var en sådan. Hans efternamn till trots var Fred på intet sätt slö, tvärt om. Han var en närmast överenergisk, knappt medelålders doktor i statsvetenskap och djupt påläst om ämnen som mer seniora partikollegor hade stängslat in som sina och som de för det mesta var lika djupt okunniga om, som oengagerade i. Fred Söölös blötnästa intresse för dessa frågor upplevdes som så svårt påfrestande kring kaffeborden att etablissemanget helst undvek hans direkta sällskap med risken att behöva ställas till svars. Partisekreteraren ställde sig frågan om framtidsmannen Söölö kanske skulle få några år i den internationella hetluften för att jäsa till sig och samtidigt bespara nomenklaturan hans lika enerverande som oroande kompetens. Det fick bli hennes förslag. Kanske att ett ytterligare namn borde bifogas för att slippa risken att stå handfallen inför statsministern om Söölö av något skäl kanske syntes olämplig. Listan åkte fram igen. En kvinna vore förstås det politiskt korrekta men eftersom partiet vid något tillfälle sagt att lämplighet och kompetens skulle väga lika tungt som kön var urvalet nästan lika snävt som i den manliga hagen. Hon skrollade i alfabetisk ordning. Först kom Stune, Astrid nybliven riksdagsledamot och ambitiösare än vanligt, ja alltså inte ambitiös inom annat område än partihierarkin; en Margaret Thatcher tänkte partisekreteraren tyst. Hon stötte ofta på Astrid i partikorridorerna och hon var svår att hålla på avstånd så fort en utnämning var aktuell. Känslorna fick ett plötsligt övertag över Ullamajs förnuft, vilket sa henne att fru Stune gjorde sig bäst just på avstånd det vill säga i Bryssel. Hennes andrahandsval föll istället på Irma Sevedson, liksom Söölö ung och lovande men till skillnad från honom oprövad och förhållandevis okänd; en överraskning helt enkelt. I hennes fat låg dock en i partiet allmänt ifrågasatt relation med det nyligen snuvade, och avsevärt äldre länsrådet Åke Barkenstam som mest var känd för sin omfattande representation. Mellan skål och vägg omtalades han som Länsstyrelsens ”gratispotatis”. Den mer eller mindre uttalade önskan var att separera paret med Irma på tåget och länsrådet kvar på perrongen. Nöjd med den baktanken bakom valet av Irma marscherade partisekreteraren iväg till Sagerska för att äta arbetsmiddag med Sixten Lysholm, Sveriges Statsminister.

 

 

2

 

 

Sagerska Palatset, eller ”Huset” som man mer svenskt, lågmält nu kallar statsministerns residens hyste endast vederbörande ty hans fru Gullan hade snabbt tröttnat på ett hem som inte var hennes och därtill alltmer sällan såg sin herre på plats. Rykten ville göra gällande att sagde herre möjligen föredrog alternativa sällskap nu när tillfällen naturligt kommit att yppa sig. Gullan flyttade hem igen och sedan vidare till sitt eget. Sixten Lysholm bebodde sedan dess Sagerska betydligt mer frekvent.

 

Värden hälsade denna afton välkommen iklädd en, i sammanhanget udda halvlång rökrock i mörkröd sammet med svarta sidenslag, omlott-förseglad i rosett med ett långt dito sidenskärp, uppknäppt svart skjorta samt jeans som slutade med en bar fot i smokingtoffla. Uppenbarelsen skickade associationer till den gamle Playboychefen Hugh Heffner som även han hade stretat emot sitt åldrande. För ett aldrig så kort ögonblick tvivlade Ullamaj på hans verkliga avsikter. Emellertid speglade klädseln endast den lille pojke som bodde längst inne i statsministern, gossen som ville vara ett med den förfinade miljön i stadspalatset.

 

Medan extraktet av partiledning resonerade över en bit mat i lilla matsalen på andra våningen i Sagerska Huset försäkrade sig Håkan Kronhufvud om att platsen i EU-parlamentet blivit hans på meriter och inte som en visserligen gyllene, men ändå biljett bort från hans nyligen erövrade riksdagsplats. Först gick ett samtal till Berit Lunde i egenskap av ordförande för Stockholms arbetarekommun. Hon hade alltid haft svårt för Håkans sällskap och försäkrade honom om att ingen i partiet befordras på annat än meriter och gratulerade. Hon ringde sedan omedelbart till Ullamaj för att avstyra alla tankar på att en halvfigur som Kronhufvud skulle få säte i Bryssel. Mottagarens telefonsvarare gick emellertid igång så Berit, på tvärs mot en av sina mest grundläggande principer talade in ett meddelande efter pipet. Detta avlyssnades i samband med att taffeln på Sagerska brutits och partisekreteraren satt i SÄPO:s trygga baksäte på väg till lokal tågstation och nästa möte, nu i norrförort. Trots svallvågorna som blåst upp vid middagen pirrade det i partisekreteraren. Det pirrade pirr som var förknippat med livet självt, det vill säga förknippat med Tom Casser.

 

Under resan till den uppgjorda mötesplatsen sorterade hon intryck. Det allra senaste var onekligen att Stockholms partidistrikt till varje pris ville stoppa någon lokal förmåga som trängt sig före i partikön till Riksdagen med hjälp av en mängd kryss i personvalet, att därutöver även ta genvägen till självaste Bryssel. Statsministerns nyligen levererade överraskning skulle ändå sätta den slutliga käppen i vederbörandes hjul så Ullamaj lade saken till handlingarna. Överraskning ja … Redan till middagens inledande Toast Skagen hade Sixten tagit initiativet med lanseringen av en alldeles hemmagjord kandidat till EU-parlamentet, så hemmagjord att personen ifråga inte ens stod att finna i partirullorna men var enligt uppgift sympatisör och därtill villig att enrolleras. Partisekreteraren hade dock givits tillfälle att presentera sin huvudkandidat med dito reserv. Hennes chef lyssnade artigt men ointresserat. Visserligen fick hon pluspoäng för nytänkande, föryngring och mod samt stilpoäng för den listiga tåg- och perrongplanen men de föreslagna var alltjämnt klättrare på någon av partistegens alla pinnar vilket uppenbarligen var skäl nog att sopas undan. Nej, enligt statsministern skulle friskt och kunnigt blod in i partikroppen, blod med företagar-d n a. Christian Havner; kanske det namnet var bekant för partisekreteraren? Men det var det absolut inte. Ullamajs ordlösa känslor avtecknade sig i hennes anlete som först signalerade en lätt förnärmad förvåning, sedan undran övergående i misstänksamhet innan hon slutligen tog till orda. På ganska goda grunder ifrågasatte hon idén att skjuta det egna partiets funktionärer åt sidan för någon komplett okänd företagare som därtill inte yppat sin politiska tillhörighet för någon annan än Sixten, som det verkade. Varför i hela världen röra upp känslor med någon Christian Havner från en grå industrilada med namnet Frigotech längs E4:an i Småland? Hur skulle den introduktionen kunna ske på ett bra sätt, och vem utöver statsministern själv hade förmåga att göra den utan att riskera sin position? Sixten Lysholm rätade snabbt ut detta upprörda frågetecken med ett ord: ”Du!”

 

När endast två stationer återstod av tågresan mot kärlekens alla lustar övervägde Ullamaj sin plats i det Socialdemokratiska partiet. Hon kände sig överkörd, var överkörd och bakbunden av sin egen chef. Känslorna av makt och inflytande hon nyss njutit hade ersatts av stum lydnad och efterrättelse. Den världen ville hon inte bebo och hennes formella mandat sade henne att heller inte acceptera något sådant. Just därför bestämde hon sig för att i stället försvara sin post och bjuda motstånd. Detta skulle inledas med en synnerligen närgången genomlysning av VD:n för aktiebolaget Frigotech i Värnamo, Christian Havner.

 

För dagen, eller snarare kvällen fick Tom disponera en nära kamrats stiliga villa i det fashionabla Djursholm. Från tåget var det en liten promenad till den beskrivna adressen. Det började trevande redan vid avstigning då Ullamaj tvekade om hon skulle ta vänster eller höger. På chans valde hon det senare och, jo efter en bit på väg stämde terrängen med kartan och bilden av den hägrande Tom målades upp för hennes inre. Han var nästan naken, sånär som på ett par bredrandiga boxershorts bakom vilka en lätt svullnad vittnade om de stundande fröjder hon hade så svårt att vara utan eller snarare hade sådant behov av. Att hennes älskare var djupt förbunden med, och högt uppsatt i det egna partiets svurna motståndare var visserligen ovidkommande men ändå en svår belastning när det kom till deras umgänge. Här handlade det inte om vanligt hyssj, hyssj eller diskretion utan om överlevnadsstrategier kring varje möte. För det mesta löste sig saker smidigt när de samtidigt var på resande fot vilket de inte sällan passade på att vara, allrahelst som de båda utförde uppgifter inom EU-administrationen. Här öppnade sig otaliga möjligheter att variera mellan Bryssel, Strasbourg och Gud vet var. När det emellertid tryckte på som hårdast såg de inga andra alternativ än att ta risken att träffas på hemmaplan.

 

Bakom stabila staket var tomterna väl tilltagna, trädgårdarna tuktade, villorna rymliga och insynen minimal. Partisekreteraren kände en varm trygghet sänka sig över henne likt en mjuk filt då en liten Mercedesbil närmade sig bakifrån. Den saktade ner något vid passagen innan den så småningom svängde in vid en adress som visade sig ligga granne till det lånade kärleksnästet där Tom väntade. Hade villan legat i en landsbygd hade den kallats herrgård men här var den bara en av flera i en lång rad av något man endast fann på inredningstidningars mittuppslag. Ordet drömbostad materialiserades och expanderade med varje öppnad dörr och vid slutet av varje trappa. Generösa glasytor i fasaden suddade ut gränserna mellan den parkliknande trädgården och inomhusmiljöerna så att den eventuellt intresserade ute på gräsytorna fritt kunde iaktta de köttets lekar som företogs där inne, liksom i ett akvarium.

 

Astrid Stune som inte trott sina ögon när hon passerade den promenerade kvinnan som så på pricken liknade Ullamaj Gräns råkade kasta en blick mot den värderade grannen från sitt köksfönster. Nyfikenheten drev henne att uppsöka gavelfönstret på övervåningen som erbjöd en klarare vy över dennes hus. Om Fru Stune nyss tvivlat på sina ögon fick åsynen av aktiviteterna nu samma ögon att tränga ur sina hålor. Inte nog med att den timide grannen och familjefadern Peter Utby spritt naken levde ut sina lustar; han gjorde det därtill med hennes egen partisekreterare. Hon trevade snabbt fram sin smarta telefon för att, i rörlig bild föreviga evenemanget.