GRISEN

1

 

 

Jag hade inget begrepp om hur länge telefonen ringt men jag konstaterade att klockan var kvart i ett så det var säkert Karolin. Jag lyckades i alla fall rädda samtalet innan svararen gick på. Det var mycket riktigt hon. ”Kom!” var det enda hon sade, innan samtalet bröts. Jag var klarvaken i samma ögonblick. Högst en minut senare var jag på väg till Grisen. Ljudet av mina fötter lät som det hastiga tickandet hos ett tidtagarur. Jag hade bara ett ord, namn i huvudet: Imperiet! Det var knappt någon trafik så jag passerade gatorna utan att behöva stanna. På ingen tid alls var jag framme. Trots ansträngningen hade jag normal puls och var knappt andfådd.

 

Grisen var uppenbarligen stängd. Det var kolmörkt i lokalen. Varifrån hade Karolin ringt egentligen? Entrédörren var låst men varuingången bredvid gick upp när jag försiktigt tryckte ner handtaget. Jag förväntades tydligen komma in den vägen. Om någon var därinne, om Karolin hölls som gisslan ville jag inte skapa någon oförutsägbar, plötslig handling genom att tända ljuset. Jag behövde stanna upp lite för att ögonen skulle vänja sig vid mörkret. Min koncentration låg mer på området bakom mig än framför. Jag hade blivit nedslagen förr. Jag kände lokalen väl och jag höll mig nära den högra väggen, den som vette in mot matsalen. Förrummet jag befann mig i var avsett för att ta emot och hantera beställda varor. Det fanns bänkar, kylar utmed den vänstra väggen, i taket fanns svarta köttkrokar som mest användes förr. Strax innan man nådde köket kom en liten passage till vänster där personalens ombytesskåp var placerade. Rakt fram fanns ytterligare en dörr som skiljde förrum från kök. Mörkerseendet började förmedla detaljer. När jag nästan var framme vid köket nådde mig en andhämtning i tystnaden; en egendomlig, kort stötvis andhämtning. Det var först när jag fick en blick över hela köket som jag såg varifrån ljudet kom. Någon med vapen kontrollerade Karolin eftersom hon var helt naken. Hennes kropp var omsorgsfullt bunden till en karmstol, placerad mitt på golvet. Hennes båda ben var ihopdragna med en bred rem runt låren och upp till vaderna nedsänkta i en hink från vilken det löpte, vad jag uppfattade som elkablar. En gick upp mot hennes hals och en försvann sedan med osynlig ände långt ut mot matsalen. Någon hade konstruerat en elektrisk stol. De sjuka jävlarna hade, i hemmets lugna vrå planerat, konstruerat och projekterat en elektrisk stol åt Karolin i syfte att tvinga ur mig Laurence Lyngtofts chiffer och bruksanvisning.

 

 Jag hade blixtsnabbt förstått situationen och förberett mig. Hela den korrekta kodtabellen och ordningen efter vilken den skulle användas i bankerna hade jag tagit med mig i förutseende. Om jag lämnade ifrån mig materialet omgående förstod jag att vi båda också skulle dö omgående. Det var absolut nödvändigt att ha något att förhandla utifrån. Jag visste ju att denna dag förr eller senare skulle komma. Som en enda röd tråd genom mina scenarion hade frågan om nyttan Karolin utgjorde för maffiagängens mördare löpt. Att det var som gisslan för ett eller annat syfte hade jag förstått så det här kom tyvärr inte som någon överraskning men var likväl outhärdligt. Jag förbannade mig själv för att inte ha följt min plan att tidigt sätta Karolin i säkerhet och att lämna över allt material till säkerhetstjänsterna. Nu skulle troligen ingen av oss komma levande härifrån. Jag hade bara ett för ögonen; att rädda Karolin om det så skulle kosta mig livet. Hinken! Jag måste fälla hinken som med största sannolikhet var fylld med effektivt, elektriskt ledande vatten. Då bröts tystnaden inifrån matsalen.

 

 

2

 

 

Månader tidigare.

 

Den lika älskade som fruktade Laurence Lyngtoft väntade på något gott så han avvaktade tålmodigt. Själv studerade jag hur de glest förekommande och nästan tomma turistbåtarna stänkte sina närgångna, kalla svall mot Den Lille Havfrue som satt och huttrade på sin sten i hamninloppet vid Langelinje. Det hade redan hunnit bli sen september och i Köpenhamn kunde det blåsa rått från havssidan vid den tiden på året. Det bleka solskenet hade fortfarande förmåga att skicka en gnutta värme genom glasväggen till övervåningen på restaurangen där jag, utöver den pittoreska utsikten ägnade min just framställda söndagslunch en granskande blick. Köket hade just levererat mig det klassiskt danska smørrebrödet ”Rejer i trængsel”. Visserligen valde man stället främst för matens skull och besvikelser var sällsynta men jag tyckte faktiskt att trängseln bland räkorna nog hade minskat. För mig fick räkor gärna trängas, ju mer desto bättre men den subtila ökningen av utrymme mellan de små skaldjuren gick sannolikt inte att göra juridik av. Jag satte fogligt gaffeln i anrättningen och gladdes istället åt ett desto frikostigare glas kallt danskt öl. Efter en betydande första beskattning av det gyllene innehållet vek missmodet emellertid undan. Franskbrödet, majonnäsen, det kokta ägget, räkorna och jag blev vänner.

 

Missmod var dock inget Laurence Lyngtoft förknippade med mat. Denne, ska vi säga fullvuxne man skickade högljudda lyckönskningar till köket när servitrisen äntligen landade en halstrad råbiff av familjestorlek samt ett uppläggningsfat pommes frites framför honom, och inte nog med det. Den klassiskt svartvita servitrisen sade, ”et øjeblik…” och seglade ut genom serveringens svängdörr. Efter overkligt kort tid uppenbarade hon sig igen med bearnaisesås, bröd, stekt ägg, bönor, ett stort, immigt glas öl och ”en lille en”. Nå! Så var lunchen komplett.

 

Att som svensk sed bjuder, låta maten tysta mun var inget Laurence Lyngtoft omfattade. Han satt ett par bord ifrån mitt eget, ensam som jag och höll föredrag om hur riktig mat skulle smaka liksom öl förstås. Köpenhamns många företräden framhölls som särskilt enastående i jämförelse med en stad som Stockholm där han för övrigt aldrig skulle sätta sin fot. Uttrycket ”De domme svensker” som förmedlades med eftertryck i samband med en rågad slev bearnaise, hade många danskar i övre medelåldern fått med modersmjölken. Det var domen över oss efter våra rätt tveksamma insatser under kriget, ja kanske ända tillbaks till Christian ”Den Gode”, som vi understod oss att kalla ”Tyrann”. Kanske förståeligt men tiden hade väl vid det laget ändå förpassat sådana attityder till historien tänkte jag och undvek att möta hans blick.

 

Herr Lyngtoft var en karismatisk, och på det danskaste av sätt trots allt gemytlig man men framförallt var han en modig företrädare för det fria ordet i sin egenskap av chefsredaktör för Danske Avisen. Hans avmätta inställning till broderfolket i norr var till åtta delar av tio ren och skär teater, dock spelad med en övertygelse gränsande till ovisshet för eventuella dumma svenskar i hans närhet. Men det var inte i första hand svenskarna som skulle hålla sig ur vägen för Laurence Lyngtoft. Hans korståg gick över helt andra och mycket farligare territorier.