noblesse oblige

1

 

 

Vi närmade oss London i hög fart med destination Paddington Station.

        ”Är du jättegullig att räcka mig den där?” Min stolsgranne på det tystgående Heathrow Express pekade på en ovanlig, avlång väska som hon lagt högst upp på bagagehyllan. Jag sträckte mig upp och överlämnade. Det var ett tungt etui, ett sådant man förvarar dyrbara vapen i. Jag visste det eftersom det fanns en liten silverplakett på fodralet med namnet ”James Purdey & Sons”. Firman ifråga drev en legendarisk verksamhet i hjärtat av Mayfair dit de betitlade engelska markägarna gick för att beställa allt vad som hörde jakten till. Därifrån kom man inte ut med en påse, utan med en väntetid om man nu överhuvudtaget var så simpel att man gick dit själv. Jag kunde inte föreställa mig att ägarinnan till vapnet på hyllan hade satt sin dyra fot på Purdey’s. Sagda stolsgranne hette Marianne och var väninna till en av mina närmaste vänner, Rutger. Den senare hade till livsuppgift, som arvtagare till Vallå slott i Södermanland att förvalta det omfattande godset vidare åt nästa generation i egenskap av fideikommissarie. Så hade det sett ut i familjen sedan 1818. Rutger hade till yttermera visso stått värd för mitt och Karolins överdådiga bröllop där Marianne varit en av drygt hundra gäster.

 

Våra vägar skulle skiljas i olika transporter utanför stationsbyggnaden. Marianne hämtades i en skinande mörkgrön Bentley. Själv tog jag en taxi. Ja, olika faller ödets lotter. Jag hade inget att klaga på eftersom min färd slutade i en juniorsvit på The Rubens mitt emot Buckingham Palace. Mariannes chaufför skulle öppna bakdörren åt henne utanför hemmet på 56 Cadogan Place. Det var ett rätt anonymt stadspalats i mitten av en lång rad vita, viktorianska fastigheter som vette mot en park i det fashionabla Belgravia. Interiörerna bakom de blanksvarta portarna avslöjade dock verkligheter som kunde förefalla nog så overkliga för den gemene betraktaren.

 

Lite snobbigt var det att inte erbjuda mig skjuts men hon behövde väl sin avskildhet på vägen hem i baksätets crèmefärgade läder, med telefon och kanske ett glas kall Champagne på det utfällda valnötsbordet. Hon hade omgivit sig med den där nivån på levnadsstandard ända sedan hon gifte sig med Leonard Parker-Scott. Denne hade i sin krafts dagar på 50- och 60-talen letat olja åt det arabiska ledarskapet på alla platser där dessa gav sig till känna. Leonard var därtill fallen efter en av ”The ruling families” i England, med allt vad det medförde i form av hus, landområden och sociala nätverk. Mariannes och Leonards vägar hade korsats vid en juridisk tvist, där hon varit en i teamet på Leonards sida. Hennes specialitet var juridiken omkring gränsdragning mellan nationer, säkert ett smalt fält inom juridiken men nog så komplicerat – och lönsamt. Kärlek tycks ha framsprungit, deras stora åldersskillnad till trots. Lyckan blev alltför kort. Leonard dog plötsligt.

 

 

2

 

 

Marianne hade bjudit in mig på ”ett glas” lite senare samma eftermiddag. Jag ville verkligen tacka nej, men tackade av någon anledning ändå ja. Jag var trött och behövde vara pigg och utvilad till mitt möte med Harold Banks dagen därpå. Jag hade kommit till London för att träffa denne Banks på Rutgers envetna rekommendationer. Hans specialitet var att lagra nya årgångar av buteljerade franska kvalitetsviner. Min tanke var att köpa kvantiteter av Bordeauxer som, Chateau Margaux, Ch. Trotanoy, Ch. Ausone, Ch. Figeac och Smith Haute Lafitte, köra upp alltihop till Harolds lager i London och sedan efter viss mognadstid auktionssälja beståndet bit för bit. Var Systembolaget intresserat kunde jag alltid leverera dessa rariteter i små upplagor till utvalda butiker. Jag hade också gjort en liten marknadsundersökning bland de bättre stockholmskrogarna och fått ett, i alla fall artigt intresse tillbaka. Harolds affärsidé gick ut på att ta betalt för lagring med en viss procent av kundernas försäljningslikvider. Därför var han bara intresserad av att ta emot de bästa märkena, som i konsekvensens namn skulle ge de högsta priserna och därmed högsta tänkbara dividend till Harold. Jag passade perfekt in i hans kundprofil.

 

När den svarta Londontaxin passerat breda Park Lane,

förbi avfarten mot Piccadilly till vänster och Wellingtons triumfbåge på höger hand vidtog långa rader av ståndsmässiga, pelarförsedda entréer till de typiska längorna av höga, vita husfasader. Synfältet till vänster begränsades av en lång tegelmur som isolerade den kungliga parken runt Buckingham Palace från undersåtarnas bostadskvarter och brusande gator utanför. Där muren vek av i sin fortsättning bort mot själva palatset, låg The Rubens på andra sidan gatan. Det var verkligen inget billigt hotell men ändå i nivån under de allra flottaste. Inredningen var tematisk i sin närhet till den kungliga boningen. Kanske ville man bjuda gästen på just illusionen av att vara på besök hos Drottningen själv? Utöver den högklassiga inkvarteringen fanns också ”The Royal Rooms”. De var hotellets exklusivaste rum, inredda enligt de olika epokernas ideal från Elisabeth I till Drottning Victoria. Rummen hade också namn efter regenterna. Jag hade bokat en juniorsvit, som inte lämnade mycket i övrigt att önska. Den bjöd till och med på med en utsikt över slottsparken som skulle göra paparazzi tårögda.

 

Efter en lång varm dusch slog jag in mig i en av de mjuka, vita morgonrockarna som erbjöds gästen, med hotellets monogram på bröstfickan. Klockan visade att jag hade ett par timmar på mig innan Mariannes butler skulle fylla upp hennes kristallglas åt oss, med någon stark dryck. Jag lade mig på den generösa sängen och togs omedelbart om hand av sömnens omsorgsfulla medarbetare.

 

Jag famlade planlöst efter luren lika yrvaken som alltid när telefonens oempatiska signal bryskt fiskade upp mig ur de mörka djupen där jag sov. Det var Karolin.

”Sover du?” kom det inkvisitoriskt efter en förmodligen rätt avslöjande hallåfras.

”Jag somnade visst lite ja. Jag ska till Marianne på ett glas så det var bra att du väckte mig, älskling. Är allt bra?”

”Både ja och nej. Grisen är fullbokat som vanligt och det är förstås trevligt men jag blir alltid lite orolig när Carl-Fredrik och gänget kommer, vilket de gör ikväll.”

”Ska jag ringa Rutger tycker du och be honom att tala med sin ohängde son?”

”Nej, men om det blir för stökigt så kommer jag att dra i bromsen. Då tycker jag att det är på tiden att Rutger får reda på vad som pågår här. Dessutom kommer alltid något kungabarn med sina SÄPO-gubbar som ska ha bord.”

”Du har skapat dig ett inneställe med alla de fram och baksidor som kommer på köpet. Men på det hela taget är det ju rätt fantastiskt, eller hur?”

”Jo det är det ju. Gå och gör dig snygg för Marianne nu så du inte kommer för sent till hennes glas och allmänna dragningskraft.”

”Hör jag svartsjuka mellan raderna Fru Turner?”

”Ja det är klart att jag är svartsjuk. Du ska vara hos mig och vara nygift snygging. Jag ska beordra fram de tjänster jag vill ha av dig när jag vill ha dem. Det är det du är till för om du inte visste det.”

”Jag kommer snart hem för att stå till din tjänst min sköna. Hej då och puss.”

”Puss …!”

 

Jag tänkte att Rutger hade varit på tok för eftergiven mot sin slyngel till son. Fadern hade satt Carl-Fredrik i internat på Lundsberg och tillåtit honom en livsföring utan tyglar på behörigt avstånd från hans vakande öga där ute på slottet. Mamman brydde sig aldrig om sin son, hittade en annan man och försvann ur gossens liv. Pengar hade aldrig saknats honom och hans umgänge var stort och påfrestande. Till lika delar glädje och sorg hade ”Grisen”; vår restaurang i Birkastan blivit gängets hang-out sedan nyöppnandet efter en förödande brand. För det mesta hade deras besök förflutit under städade former men från och till hade det urartat i fylleri och otrevligheter för omgivningen. Vid två tillfällen hade det gått över styr så till den milda grad att polis hade tillkallats, trots att SÄPO faktiskt hade varit närvarande den första gången. De senare hade flytt fältet med sitt dyrbara, kungliga skyddsobjekt och försvunnit snabbt som en avlöning. Varje gång Carl-Fredrik beställde bord på Grisen fanns anledning till oro även om beställningen bara var för två. Karolin visste blott alltför väl att hans omfattande entourage sällan var långt borta. Den klena trösten var att det var ett kapitalstarkt sådant, som bragte såväl välstånd som skadestånd.

 

Tjugo minuter före utsatt tid lämnade jag The Rubens för att promenera i nordvästlig riktning mot Cadogan Place och Mariannes sex våningar höga town-house. Den sena eftermiddagens försommarvärme lockade av mig linnekavajen som jag hängde över axeln. Jag var i högsta grad presentabel för det finare London där jag gick bekvämt i svarta Varda-skor och en högblå Paul Smith-kostym över en tunt ljusblårandig Alexandre-skjorta. Jag visste förstås inte om det finare London skulle vara närvarande eller om invitationen var avsedd för en tête à tête med enbart mig och Marianne. Men jag hade klätt mig för alla eventualiteter. Spegeln hade sagt mig att mitt hår snart skulle återvända efter den rätt bryska beskattning som skett inför vårt bröllop för bara ett par veckor sedan. Marianne hade haft Rutger till bordet och fyllde på så sätt tomrummet efter hans hustru. Huruvida Marianne hade agerat ställföreträdare på det mer intima planet förtalte inte historien men misstankar kring hennes vandel var sällan långt borta hade jag förstått. Skvallret i de trånga enklaver av ränksmidande överklass som omgav Vallå och dess ägare visste oftast vartåt giftpilarna skulle riktas. Marianne befann sig på så tryggt avstånd i London att man tydligen kunde lägga skenheligheten åt sidan i hennes fall. Jag tyckte att det bara talade till hennes fördel att den provinsiella småaktigheten neutraliserade sin energi i en påklistrad indignation över hennes livsföring. Dessutom ägde hon en attraktion som mångfalt överglänste de intetsägande små slottsfruarna. Det var väl i det senare förhållandet hela skon klämde deras motvilliga självinsikt.

Min promenad gick genom ett soligt Belgravia och Chelsea. Jag trivdes i de där vänliga kvarteren med sin mänskliga skala av låga byggnader och smala gator. Det var märkligt stilla utan den störande genomfartstrafik som vi fått vänja oss vid i Stockholm. Där fanns visserligen bilar i rörelse men i respektfullt låg hastighet och endast till och från den egna bostaden. Lekande barn passerade kors och tvärs över gatorna så chaufförernas hänsyn var stor med ett undantag; gående av min sort gjorde man sig inget besvär för utan passerade som om en bromsfunktion inte fanns omedelbart tillgänglig. Bostäderna var för det mesta enfamiljshus i tre, fyra våningars höjd och jag visste att de kostade sådär tio miljoner per våning. De bilar som parkerats utanför vittnade inte sällan om att en obekymrad familjeekonomi gladde innanför de putsade dörrknopparna i mässing. På ett par hundra meter passerade jag en Aston Martin, Bentleys, Audi R8, en gigantisk Rolls Royce och två Mercedescoupéer med amoraliska mått på motorer. Framme vid Sloane Square ringde telefonen. Det var Marianne som hade fått problem med elförsörjningen i hemmet. En reparatör var på ingång så hon förväntade sig en halvtimmes försening. Hon sade att hon ringt ”de andra” och undrade hur jag kunde fördriva tiden i väntan på ny spänning i ledningarna.

”På The Botanist” svarade jag världsvant.

 

Jag konstaterade att jag stod utanför ett ställe som jag kunde likna vid en av innekrogarna vid Stureplan i Stockholm. Det hette ”The Botanist” och föreföll väldigt inbjudande med sin unga publik, minglande på trottoaren utanför med glas i händerna. Efter ett besök vid den långa bardisken innanför fick även jag ett glas vin i handen varvid jag gick ut igen och beblandade mig med gästerna och såg ut över de exklusiva kvarteren runt torget. Det var platsen i vars närhet man skulle bo om man tillhörde de lyckligt lottade. Priserna på bostäder där låg genomsnittligt på astronomiska nivåer. Om en trerummare på ”rätt” adress i Stockholms innerstad kunde kosta miljoner fick man tredubbla priset i kvarteren runt Sloane Square. Med tanke på att Marianne hade ett helt hus för sig själv bara tio minuter härifrån kunde man dra en och annan slutsats om värdet på hennes boning. För övrigt kunde man dra liknande slutsatser om nivån på hennes övriga tillgångar utifrån vad salig Leonard Parker-Scott hade tjänat enbart på sin oljeborrning. Därtill hade han varit mottagare av nedärvda rikedomar av ansenliga mått. Av någon förbryllande anledning hade inga giltiga äktenskapliga papper, som kunde ha räddat förmögenheten över till nästa generation Parker-Scott undertecknats vid giftermålet med Marianne. Därför blev hon ensam arvinge efter Leonard vid hans hastiga frånfälle. Som ett brev på posten hade en oändlig arvstvist blossat upp. Så länge Marianne hade råd att attestera advokaträkningarna från Lincoln’s Inn Fields var hon i ett betryggande överläge. Men de försmådda arvingarnas avsky för henne hade inget pris.

 

Jag tittade på klockan. Tre kvart hade snabbt förflutit med ett andra glas vitt på upphällningen. Det var hög tid att göra entré på 56 Cadogan Place. Jag kände mig faktiskt lätt berusad. Hur skulle det här gå? Med oro såg jag framför mig effekten av de ytterligare glas som väntade mig, på fastande mage.