parissyndromet

1

 

 

”Bonjour. Après Vous Mademoiselle.” Den fina unga damen jag höll upp dörren för hade just slitit sig loss från en enveten figur som jag borde ha givit ett kok stryk. Idioten stod med ryggen mot mig så jag fick ingen kontakt med honom men han hade åtminstone det goda omdömet att ge sig iväg från auktionshuset. Crimsons i Paris hade lockat dit mig med uppgiften att deras stora auktion av gastronomisk litteratur skulle låta en verklig raritet gå under klubban. Det var en sådan bok varje seriös samlare av kok- och vinböcker var tvungen att åtminstone ge en chans. Tack vare en ansenlig kassaförstärkning orsakad av en försåld tavla jag fått, hade jag kunnat lägga grunden till en ambitiös samling av mat- och dryckeslitteratur. I Paris kunde man visserligen göra fynd men auktionsmarknaden hade också infiltrerats av oönskade aktörer så man fick gå varligt fram med pengar och med mer eller mindre hjälpsamma kontakter.

 

 Min puls hade varit stadigt stigande sedan ett par, tre budgivningar tillbaka och nu var det äntligen dags för auktionsnummer 143. Världens första tryckta kokbok, utförd av Bartolomeo Platina på det sena 1400-talet skulle gå under klubban. Boken var ett verk av chefen för Vatikanens bibliotek under den påve som uppförde Sixtinska Kapellet, Sixtus den fjärde. Utropspriset var hiskeliga tjugofemtusen amerikanska dollar. Boken var en absolut raritet av högsta internationella klass. I salen satt representanter för bibliotek och allehanda samlingar, kalla investerare, entusiaster och så jag; alla redo med numrerade spadar för budgivningen. Rimligen var det samma kategorier människor som dolde sig i kulisserna bakom telefonvakten vid den långa disken till vänster om auktionsförrättarens höga pulpet. Jag hade nummer trettiosex och satt i bakersta raden, fyra stolar från hörnet. Vi var fyrtio spekulanter. Jag var där endast för Platinas kokbok och jag hade råd att hänga med en bra bit upp i budgivningen men inte över dubbla utropet, det vill säga femtiotusen dollar. Där fick det vara stopp. Som svensk hade jag fördelen av en för tiden mycket gynnsam växelkurs men med en lång önskelista på ytterligare inköp av unika utgåvor inom mat och vin fick det räcka med drygt trehundratusen kronor för en enda lott.

 

 ”Mesdames et Messieurs lot centquarantetrois. Ladies and Gentlemen lot one hundred forty three…” Den unge välskräddade utroparen gav salen en kort orientering om det förestående auktionsnumret till publikens ointresse. Den var redan väl förtrogen med verkets signifikans. Hans falkblick kunde omedelbart räkna hem utgångsbudet i någon diskret rörelse bland budspadarna. I snabb takt följde sedan budhöjningar i steg om cirka tusen dollar under det att utroparens utsträckta arm for som en flöjel i växlande vind mellan budgivarna. Jag avvaktade utvecklingen som i okontrollerad fart drog iväg förbi femtiotusennivån i understöd av uppsträckta fingrar vid telefondisken. Till min stora förvåning lyfte jag min egen spade för första och sista gången bråkdelen av en sekund innan utroparens hammare föll mot pulpeten. Hans förvåning var minst lika stor som salens alla blickar mot mig förmedlade. Han lyfte återigen klubban, nu med ett högsta bud om sjuttioåttatusen dollar. En oändligt lång och andaktsfull tystnad rådde i väntan på att någon utmanare skulle spetsas av auktionsförrättarens blick då han återupprepade budet. Någon sådan hann aldrig ge sig till känna före den korta träsmällen bekräftade att jag just köpt en bok för en halv miljon svenska kronor. Som för att lindra smärtan upphöjde jag till sanning den tveksamma devisen att ”De enda affärer man hade anledning att ångra, var de man aldrig gjorde”.

 

 På vägen ut mot betalningsluckorna passerade man en sammetsblå foyer med vinbar där spenderare gavs tillfälle att skänka bleka eftertankar nya rosor på kinderna. Där hällde jag ett glas immande kall Chablis över mitt dyrbara infall att överskrida budgeten med nära det dubbla. Endast ett fåtal var ståndaktiga nog att negligera lockelserna i barens helande förmåga. Jag gissade att det var de som agerat rationellt där inne, kanske i egenskap av ombud för anonyma köpare. Snart skymtade jag dock ett litet ljus i mitt sinne vid tanken på att jag faktiskt hade stått som segrare i budgivningen till ett av de mest unika alstren i kokbokens historia, ja i hela den gigantiska kokboksvärlden de facto. Jag hade helt enkelt underskattat objektets marknadsvärde eftersom det var det pris någon var beredd att betala vid ett givet tillfälle, nämligen en halv miljon just denna dag. Verket hade noterat nytt prisrekord och eftersom tid är alla investeringars heliga moder var det nu bara att stilla avvakta vattnets förflytande under broarna. I denna min lindrande övertygelse närmade sig kvinnan jag hållit upp dörren för då jag kom; en elegant fransyska med stadig, målmedveten blick. Hon såg i alla fall fransk ut, som klippt ur en modetidning från sextiotalets Paris. Hennes frisyr var ”coifferad” à la Jackie Kennedy och hon var klädd i ljusblå, kortärmad sidenklänning med kyskt omlottlagd v-ringning likt två kronblad som omslöt en hög byst. Hennes mahognyfärgade hår och havsblå ögon var utstuderade i färgkombinationen. Bortsett från frisyren påminde hon inte så lite om Audrey Hepburn i filmklassikern ”Breakfast at Tiffany´s”. Höga klackar på hennes mellanbruna pumps placerade en intresserad blick strax under min och jag förstod att jag inte skulle lägga näsan i hennes privatliv. Med ett glatt leende sträckte hon fram handen.

 ”Paola Cristobaldi, specialist på ägarlängder eller ’proveniens’ som det egentligen heter.”

 ”Axel Turner, specialist på att göra av med pengar. Ni är blåögd och talar svenska…!” Hon skrattade till lite.

 ”Ja. Jag är egentligen italienska, från norr; Piemonte och där är blå ögon inte så ovanliga. Jag hade turen att få en gratis högskoleutbildning som konstvetare på Stockholms Universitet och har försökt underhålla min svenska så gott det nu går här i Paris.”

 ”Det har ni lyckats bra med och försök inte slipa av er fina brytning. Hur har ni hamnat här då och hur fick ni tag i mig?” Vi satte oss i varsin fåtölj sedan jag försett även Paola med ett glas Chablis. Jag lade märke till hennes hastiga blick på min ringlösa vänsterhand. Jag hade aldrig vant mig vid att bära vigselring och mer än en gång misstagits för ogift och tillgänglig.

 ”Som vid så många tillfällen var det slumpen som avgjorde. Jag skulle gå en kort fördjupningskurs på Sorbonne om konstföremåls proveniens eller ägarhistoria skulle man kunna säga. Det visade sig att en stor del av kursen var förlagd till ett antal auktionshus runt om i Paris. Jag hade turen att hamna på Crimsons, och här blev jag kvar. Nu är jag sedan rätt länge fristående konsult med uppdrag överallt ifrån. Ja hur hittade jag er då? Jag letar kunder ’in a non prostitute sence obviously… ’ som det heter i filmen. Ni var registrerad som svensk och då var det extra roligt att ta kontakt.” Jag såg på klockan med konstaterandet att betalningsluckorna snart skulle stänga.

 ”Mademoiselle Cristobaldi, ursäkta mig men jag ser att jag måste gå och betala. Jag är snart tillbaka så har ni tid att vänta lite vill jag gärna höra mer.”

 ”Absolut. Jag smakar på vinet så länge.” Jag lämnade henne med en förtvivlad insikt om min totala brist på omdöme visavi oemotståndliga kvinnor. Denna gång skulle jag dock besegra mina låga drifter trots min avsikt att separera henne från draken där ute på gatan.

 

 När jag kom ut i betalningshallen var fem av de åtta luckorna redan stängda. Nu skulle alltså alla vi eftersläntrande barbesökare betjänas av endast tre kassörer. Hur tänkte man? Det var ändå Crimsons! Ingen kom på tanken att bemanna fler stationer trots att köerna bakom de aktuella betalarna växte. Jag vågade inte lämna min plats för att meddela Paola. När så endast ett omständligt, äldre par skiljde mig från kvinnan i luckan dök hon upp vid min sida. Hon förstod min situation men hade ont om tid så jag fick hennes visitkort med uppmaningen att höra av mig vid tillfälle. Hon sade sig tro att hon kunde vara till nytta vilket jag var helt övertygad om men sade förstås inget om det. Jag hoppades bara att hon skulle få komma fredad därifrån.